Inlägg i idétidskriften Kurage om sociala medier

By oktober 30, 2015Debatt, Krönikor

Jag är en person som verkligen gillar att vara på Twitter, Facebook och Instagram, digitaliseringen och globaliseringen revolutionerar världen. Det var inte bättre förr. Jag måste erkänna direkt, jag är så gammal att jag minns tiden före sociala medier och det var inte bättre på något sätt. Tyckte du något och hade behov att uttrycka det kunde du antingen gå runt med en megafon på gatan eller skriva en insändare till lokaltidningen som i bästa fall tog in den ett par veckor senare. Du fick förlita dig på decenniegamla uppslagsböcker och det som visades på två tvkanaler.

Det finns en tvehågsenhet för sociala medier hos många organisationer. Jag tror det kan bottna i ovana och rädsla för att tappa kontrollen över informationen och debatten. Sociala medier har blivit en maktfaktor i samhället, oanade frågor blir stora, en bild slår rakt in i hjärtat och ett drev eller upprop kan starta och växa lavinartat. Sociala medier är en guldgruva av  tankar och idéer. En oändlig källa till information, ett gigantiskt nätverk, vill jag veta hur lönsamheten är för mjölkbranschen så hittar jag lätt en sida för det eller rentav en bonde av kött och blod. Med ett knapptryck har jag informerat mig om situationen för syrianska flyktingar och med ytterligare ett knapptryck har jag en minut senare swishat iväg ett bidrag. Aldrig tidigare har det varit lika lätt för gemene man att nå politiker eller att skapa opinion i enskilda sakfrågor, sociala medier är ett demokratiskt verktyg som ger oss makt att påverka. Du kan göra skillnad som ingen annan vanlig människa i världshistorien förut. Samtidigt ställs det nya krav, jag tillhör generationen som är uppfödda med statstelevision och UR, vi har generellt för stor tilltro till det som presenteras som fakta. Dagens ungdomar är väsentligt mer källkritiska, vilket är nödvändigt för att inte bli förd bakom ljuset.

Själv ser jag sociala medier som ett smörgåsbord, jag tar inte åt mig av allt, jag väljer bort det jag inte gillar och tar mer av de bästa bitarna. Hittar jag en riktig godbit så delar jag med mig till andra av den. Jag söker äkthet och mänskligt engagemang, även från organisationer. Jag vill följa enskilda frågor som intresserar mig och människor som inspirerar. Sällan lockar alla frågor hos en organisation eller torra tillrättalagda budskap. Sociala medier är krävande för de blir levande och givande först vid interaktion. Organisationer som matar budskap utan att vilja interagera blir ointressanta. Många är oroliga för att de samhällsbärande folkrörelserna förtvinar i digitaliseringen, min tro är att vi behöver möta människors engagemang på nya arenor på nya sätt. En folkrörelse eller organisation som vill vara modern vågar låta förtroendevalda engagera sig för dess räkning även i sociala medier. Budbärare av kött och blod kan vara väsentligt effektivare än korrekt information av anonyma tjänstemän. Som förtroendevald kan jag göra väsentligt mycket mer än att bara dela och gilla inlägg från min organisation.  Jag är ett av alla organisationens ansikten utåt, det finns ingen skarp linje mellan privat och offentligt, man är alltid bärare av sin organisations varumärke. Vill vi använda potential en och kraften i en folkrörelse så ser vi till att utbilda förtroendevalda i sociala medier. Det kan handla om ansvar, roller, fallgropar och erfarenhetsutbyte. Som styrelseledamot i LRF Riksförbundsstyrelse och i de gröna näringarna så har främst Facebook blivit min virtuella bygdegård eller föreningslokal. Där möter jag medlemmar, gör mig tillgänglig och lätt att nå. Jag får chansen att berätta vad jag står för, vad som engagerar mig och tar in synpunkter och andras åsikter. Jag deltar i debatten, får möjlighet att inte bara kasta ut en fråga utan också följa upp svaren. För mig är det viktigt att få visa människan bakom det officiella uppdraget därför blandar jag friskt arbete, åsikter och personliga inlägg från mitt liv. Jag har i förväg tänkt igenom mina gränser för att aldrig bli för privat i mina inlägg. Jag ser till att hålla mig i min bekvämlighetszon, möjligen är den vidare än för många andra, jag bjuder på såväl framgångar som misslyckanden. Mitt yrkesliv som förtroendevald/styrelseledamot i flera organisationer och företag bottnar i ett stort intresse för samhällets utveckling och en djup passion för de gröna näringarna och landsbygden. Jag vågar och vill vara politisk utan att vara partipolitiskt aktiv. Att vara människa innebär att vara ledare, inte alltid för andra, utan först och främst genom att leda sig själv. Främlingsfientlighet och rasism breder ut sig och normaliseras oroväckande fort. Som ledare i en folkrörelse som LRF ser jag det som helt naturligt att stå upp för de mänskliga rättigheterna, därför tar jag debatten.  Jag vill inte vara en liten lort när jag ser mig själv i spegeln om morgnarna, jag vill visa vägen för mina barn och andra. Mod är inte samma sak som att inte vara rädd, mod är att stå upp trots att det är obehagligt. Trots att jag vet att det kan få konsekvenser för mig privat med hot och näthat. Demokratin måste vinnas varje dag av oss alldeles vanliga människor. Humanismen är ett tunt lager förnissa på mänskligheten, så lätt att glida undan i tysthet och gömma sig bakom nånannanismen.

Det finns så mycket värme och kärlek på sociala medier, det blev uppenbart för några veckor sedan. Fram till dess pyrde främlingsfientlighet i förskräckande många inlägg även från människor som vet mycket bättre än så. Sedan kom dagen med en bild på en liten pojke på en strandkant, liggandes på samma sätt som vi sett våra egna barn sova tryggt i sina sängar, på mage med rumpan i vädret. Död. Och vi drabbades, som vi drabbades, rakt in i veka livet tog vi smällen, hjärtat brast. Empatin flödade och diskussionen vände, fram kom medmänsklighet och sociala medier kantrade till förmån för empati och gemenskap över gränser. Från sociala medier spred den sig ut i verkliga livet. Det sorgliga är att det krävs så stora offer för att den tysta massan skulle se det uppenbara. Ondskan i världen är brutal, överväldigande och uppslukande. Rädslan gör oss små, känsla av utanförskap skapar hat. Men kärleken är större, alltid störst. I verkligheten och på sociala medier.

Leave a Reply