Mitt liv som förtroendevald

By februari 13, 2014 oktober 26th, 2014 Krönikor
Jag får ibland frågan vad som gör att jag engagerar mig som förtroendevald. Det tänkte jag berätta här för er.Har man en läggning för att se möjligheter så är det också svårt att inte ta en utmaning. Mina förtroendeuppdrag har varit många, resan har inte varit rak och långt ifrån smärtfri. Men oerhört spännande och personligt utvecklande. Den allra största vinsten är möten med fantastiska människor, lantbrukare, förtroendevalda och sist men inte minst proffsiga tjänstemän. Jag har haft motgångar som sugit musten ur mig i långa tider men också glädjande genombrott, tillsammans med de jag jobbat med, som betytt mycket för många. Grunden i engagemanget är större än det egna företagandet. Jag har en så stark tilltro till vår förmåga att skapa gott för hela samhället när det gäller allt från livsmedel till livsmiljöer. Den gröna näringen är helt fantastisk i sin variation av biologi, teknik, marknad, ekonomi, människor och varje år, varje ny odlingssäsong, varje omgång nyfödda grisar så får vi en chans igen. Att leda det egna företagets utveckling är som att fostra ett barn. Man vill att det ska ha rötter och få vingar. Rötterna gör att vi är en del av ett kulturlandskap, vi förvaltar tidigare generationers slit, vi producerar här och nu men med en omsorg för kommande generationer. Vi är hållbara och långsiktiga. Vingar behöver vi för att flyga, att få villkor så att vi kan förverkliga våra idéer om ett framgångsrikt företagande, ett gott liv och framtidstro till dem som kommer efter oss. Att arbeta för de gröna näringarnas möjligheter, utveckling, villkor och konkurrenskraft är det finaste man kan göra. Det är en så basalt meningsfull uppgift att det är svårt att hitta något mer stimulerande. Därur hämtar jag min kraft och lust.Så med den drivkraften borde livet som förtroendevald vara en räkmacka kan tyckas. Så är det inte och då tänker jag inte på långa möten utan konkret resultat, frustration över att saker tar tid, oändligt resande eller staplar med handlingar som känns som att angripa lutande tornet i Pisa. Ett nytt fenomen som dykt upp i mitt liv efter 2009 är ekoterrorism, som offentlig person är det en av de mycket otäcka och svåra baksidorna. Många av trollen finns i de sociala medierna, där har jag valt att vara aktiv av två skäl. Först och främst är det en arena som ger tillgång till politiker, myndighetspersoner och journalister. Sedan är det också vad bygdegårdarna var för 20 år sedan. Här får jag tillträde till debattforum med olika åsikter och är tillgänglig för mina uppdragsgivare, medlemmarna. Men öppenhet kostar på även när det gäller kontakter med våra egna led. I sociala medier är tonen ofta hård och det känns, sak och person förväxlas med jämna mellanrum. Det är tufft att möta onyanserad kritik, det finns en stor frustration över låg lönsamhet och bitterhet mot historiska vägval i organisationer och föreningar. Som motmedel har jag bestämt mig för att jag inte tror på arvssynden, det är framåt som gäller. Så den kritik som är kreativt framåtsyftande släpper jag in, den andra låter jag hellre rinna av, men det är inte alla dagar man är teflonpanna, emellanåt är man en tvättsvamp och tappar för ett ögonblick kraften. Vi odlar fortfarande en machokultur i lantbruket där den som för krig är hjälten. Man måste lära sig leva med lätt packning som förtroendevald. Idag har jag uppdraget, vad som händer imorgon vet jag inte. Livet ska inrättas efter detta, det gäller att mobilisera all kraft och tid nu och ändå inte vara beroende, socialt eller ekonomiskt. Att ha förmånen till andras förtroende är stort, det tänker jag på ofta, det ska förtjänas varje dag. Varje kväll ser jag mig i spegeln och rannsakar mig om jag agerat efter min övertygelse. Jag lägger mig med tankar på de utmaningar vi har och jag vaknar med dem, det blir en integrerad del av livet, alltid i tjänst. Men det är med allra största glädje och stolthet jag drar mitt strå till stacken för svenska bönder i mina olika uppdrag. Får du frågan så tacka ja, ja, ja!