Samhällsintressets baksida

Vi är många som dagligen kämpar för att svenskt lantbruk inte ska ses som ett särintresse utan ett samhällsintresse av största vikt. Vi förstår vad det gröna näringslivet betyder för vårt välstånd, skogen står för 30 % av nettoexporten att jämföra med det hyllade svenska musikundret som står för 0, 4 %. Vi vet vad det gröna näringslivet betyder för landsbygden när det gäller attraktionskraft och möjligheter att hela landet ska leva. Vi är stolta över de sunda, säkra och goda livsmedel vi erbjuder marknaden. Vi är en del av lösningen för samhället när vi går från de svarta kolatomerna till de gröna. Vi vet vårt värde, vi vet vad vi betyder, vi vet vad vi kan.

När man går från särintresse till samhällsintresse så övergår man dessvärre till att vara var mans egendom, det blir legitimt att tycka fritt utan kunskapskrav. När samhällstrenden dessutom bejakar allt mindre yrkesskicklighet och allt mer jämlikhet, då är det läge för okunskapen att frodas. Vi har blivit experter på varandras yrkesområden, vem vet inte vad som är felet inom skolan, vi har ju alla gått i skolan. Med den logiken kan alla som äter ha långt utvecklade teorier om hur odling bäst sker.  Därmed kan man få den, ur konsumentens vinkel, helt relevanta påståendet -”Vad är problemet med förbud av kemikalier till lökodlingen? Man kan ju odla ekologiskt”. Den frågan kan man förvänta sig från någon som inte har kunskapen, men man förväntar sig  inte att möta den från en myndighet.

Vårt samhälle lider dessutom av byråkrati- och kontrollfrossa, ju längre ifrån en varas ursprung desto större behov att kontrollera vad som sker på vägen, det kan tyckas rimligt. Vi har dock gått ifrån kontroll av produkter till kontroll av företag och det finns ingen detalj som inte kan regleras för att säkerställa allt som samhället möjligen kan ha intresse för. Ingen tar hänsyn till regelbördan som travas upp till ohanterlig höjd och där reglerna dessutom alltför ofta står i strid mot varann. Yrkesskickliga lantbrukare förväntas därmed ägna allt större del av sin tid till att hantera administrativa uppgifter. Liksom poliser, liksom lärare, liksom andra småföretagare gör…  Jag ifrågasätter starkt klassificeringen av svenskt lantbruk som miljöfarlig verksamhet, den och EU har lett oss in i ett administrativt träsk utan bottenkänning och därpå följande kontroll-  och sanktionshysteri.

Genom avståndet mellan lantbruket och övriga befolkningen kan myter som tex bygger djurrätts- och miljörörelsen utvecklas fritt. Nu senast gav DN utrymme för en kriminell djurrättsorganisations udda jämförelse mellan inseminering och sexuella övergrepp. Djurrättsaktivismen kommer ända in i skolsalen som en oberoende auktoritet både i undervisningen och läromedlen. Okunskap och åsikter blir normbildande, vilket är helt oacceptabelt. Vårt samhälle har blivit naivt, rädslan för att göra fel är större än viljan att göra rätt. Därför vågar varken politiker eller myndighetspersoner stå upp, ta avstånd och markera i frågor som bara drabbar en ytterst liten del av befolkningen.

Lantbruket är ett samhällsintresse och det finns många kockar som vill laga soppan. Den kommande livsmedelsstrategin är ett otroligt viktigt dokument för framtiden och vi som ska genomföra den har ingen anledning alls att vika oss för allmänt tyckande, okunskap och myter. Konkurrenskraftsutredningen har lagt en stabil grund, se till att bygga en livsmedelsstrategi utifrån den. Om politiken tar sitt ansvar så kommer vi att ta vårt i samhällsbygget Sverige.

Leave a Reply