Vi måste få spela på alla tangenterna

By november 12, 2013 november 23rd, 2014 Krönikor

Jag har i höst rest i Botswana och Namibia under några veckor. Alltid lika spännande att möta ny natur, kultur och människor. Att åka bort för ett tag ger perspektiv på Sverige. När man varit i ett av Afrikas och världens mest snabbväxande länder, med en befolkning som kämpar sig ur fattigdom och som ser ett bättre liv framför sig, får man en ambivalent känsla inför ett trött men stabilt Sverige. Vi tar vår välfärd för given och flera politiska partiers enda agenda är att dela på kakan. Vi är ett folk som präglas av trygghetsnarkomani. Vid minsta uppenbar risk så kräver vi åtgärder av lagstiftaren. Men vi kvävs snart av alla de detaljregleringar som finns, jag har hört att de ska vara bortemot 400 för en mjölkföretagare.

Svenskt lantbruk har det senaste hundra åren levererat en produktivitetsutveckling om ca 3 % per år. Det har vi nått med hjälp av bland annat kunskap, teknik och tillgång till handelsgödsel och växtskyddsmedel. Det har tagit landet ur fattigdom och svält. Det har lagt grunden till välfärdsstaten och överflyttning av arbetskraft från lantbruk till annan verksamhet. Vi vet att en grundbult för länder med god tillväxt och hög välfärd för medborgarna går via fri företagsamhet, handel samtrobusta och okorrumperade offentliga institutioner. Och ju mindre företagandets villkor styrs av politiken desto bättre. Det är besvärande att Alliansen och Socialdemokraterna, som EU vänner, håller kvar gamla särregler införda under en helt annan tid, med stängda gränser. Det är ett svek och en politisk feghet. Nu ska en nytillsatt konkurrensutredning ta reda på varför patienten som hoppar på ett ben med ena armen bakbunden inte flyger. Större delen av svaret känner vi redan.

Jag förundras över vår egna låga tolerans och respekt för varandras val att producera till olika marknader. Ekologiska producenter må drivas av ideologi och vilja att förbättra världen. Det som förvånar är ändå den obotliga lusten, som de delar med miljöorganisationer och Miljöpartiet, att racka ner på det konventionella lantbruket. Ett lantbruk som tillhör världens mest miljövänliga. I ett litet land långt upp i norr med nio miljoner människor och en minskad animalieproduktion känns debatten väl närsynt. Vi vet att det finns mängder med stora globala utmaningar att ta tag och de största klimat- och miljövinsterna sker när det konventionella lantbruket ökar sin produktivitet och precision. Illa är det också när vi från det konventionella lantbruket raljerar över ekologisk produktion som faktiskt lyckats hitta sin marknad. I Sverige ser miljö- och djurskyddsorganisationer enbart den ekologiska uppfödningen och odlingen som god nog, med det ställningstagandet stödjer man utflyttningen av animalieproduktion.

Den svenska konventionella grisen är ständigt ifrågasatt och baktalad av de som vill framstå som djurskyddets största värnare. När danskarna producerar välfärdsgris efter svensk standard hejar danska djurskyddsorganisationer på och bonden får 2DKK mer betalt per kg. Samma sak händer i Tyskland där uppfödningen graderas och betalas efter djuromsorg och den lägsta klassen ska gå på export, bland annat till Sverige. De ser alltså till att skapa produkter till ett bredare segment medan vi i Sverige förblir ”stucked in the middle”. Jag är därför positiv till det svenska djuromsorgsprogrammet för gris som nu arbetas fram, där undantag från vissa föreskrifter medges, vi ska också spela på alla tangenterna för marknaden är bred och allt mindre nationell.

Jag ser vår kamp och frustration här hemma över att inte alla svenskar uppskattar det vi producerar. Jag förstår ilskan och uppgivenheten som finns bland många av oss. Naturligtvis ska vi fortsätta kämpa för vår hemmamarknad och en schysst offentlig upphandling, men jag tror inte på affärsidén att enbart försörja svenska folket. Självförsörjningstanken begränsar oss på en växande marknad. Vi borde kunna producera det konsumenter efterfrågar, vi borde kunna vara med på den globala marknadens möjligheter, vi borde kunna öka segmenteringen på våra produkter. Det skulle modiga och framsynta politiker kunna bidra till genom att montera ner omodern lagstiftning. Och vi lantbrukare behöver lära oss att gilla marknaden, se dess möjligheter utan att peka finger åt varandra.