I sommar har jag haft nöjet att uppleva Almedalsveckan på plats i Visby. En mötesplats för många intressen. Själv var jag engagerad i debatt om regelförenklingar, jag lyssnade på konkurrenskraftsdiskussioner, var på seminarier om antibiotikaresistens och diskuterade mångfald och utländsk arbetskraft. Utbudet var stort och mycket spännande.
Jag måste erkänna att jag känner en ganska stor oro inför höstens val. Regeringsduglighet är inte en kvalitet som verkar attrahera väljarna värst mycket. I EU-valet fick Sverige Demokraterna, Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet avsevärda framgångar. Alla starkt förknippade med enskilda frågor som invandring, jämställdhet och miljö. Samtliga också förbluffande dåligt granskade av media.
För Sveriges del önskar jag mindre av SD:s politik. Jag ser inte att något gott kommer ut av att människor ska delas in i grupper som önskvärda och mindre önskvärda. Det går emot min hela rättskänsla. Jag vill att mina barn får växa upp i ett land där vi inte ser ner på andra människor och där alla får samma chans att skapa sig ett bra liv. De säger det de tror att lättfångade väljargrupper vill höra och visar att de har liten kunskap om de gröna näringarnas komplexitet. Tittar man på hur de röstat under sin riksdagstid ser man att de t.ex. röstat för skärpningar av djurskyddslagstiftning. SD vill ha ett handelsavtal med USA men samtidigt gå ur EU vilket knappast hänger ihop. Läser man partiprogrammet ser man tydligt en längtan tillbaka till folkhemmets dagar. Tyvärr är gårdagens lösningar på ett homogent Sverige inte svaret på att klara konkurrensen på en global marknad. Enkla lösningar är sällan fungerande i ett komplext samhälle. Man föreslår något som den tilltänkta väljarkåren borde bli attraherade av men som inte är realistiskt eller ens skulle lösa problemet. Det är väl det som kallas populism. Vilket gör att man osökt kommer in på MP.
Som konventionell lantbrukare oroas jag starkt av många av de förslag som MP för fram. Vårt företag finns på landsbygden, vi precis som storstadsområdena behöver tillväxt och utveckling. En våt filt av bevarandekultur är det sista svenskt lantbruk behöver. Jag lyssnade på en av partiets företrädare som menade att framtidens svenska lantbruk kommer att vara mer kontinentalt. Hon sa ungefär så här… ”Gården där odlingen finns kommer att ligga någon mil utanför staden, så bonden kan bo i staden och dricka latte med sina kompisar på kvällarna. Och behöver bara åka ut på landet för att jobba”. Det må ha varit ett skämt men det visar med förbluffande tydighet attityden att staden är norm och landsbygden något annat.
Miljöpartiets utspel om ekojordbruk läns hela Östersjökusten är ett tydligt tecken på att man hör hemma långt bort på vänsterkanten trots att man alltid hävdat att man inte vill vara inplacerad i skalan vänster-höger. Förslaget är ett skrämmande scenario för mig av två skäl. Nummer ett, det andas intrång i äganderätten, statlig styrning av produktion utan marknadskoppling hör dåtiden till. Nummer två, det är fult röstfiske på valmarknaden som inte är kopplat till vetenskap. Vi löser inte Östersjöproblematiken genom ekojordbruk längs den svenska kusten. Kväve finns även i stallgödsel som bekant, ja, för vissa av oss är det rentav välkänt. Framtiden kanske visar att varken dagens konventionella eller ekologiska jordbruk är svaret på världens ökande behov av livsmedel. Vi behöver en hållbarare produktion, mer forskning, ökad växtförädling och utveckling av precisionsteknik. Helt enkelt större resurseffektivitet oavsett produktionsform. Som det ser ut idag är ekojordbruket en självklar och odiskutabel del av det svenska lantbruket helt enkelt för att det finns en marknadsefterfrågan, det finns dessutom tillväxtpotential för de som ser den delen av marknaden som en möjlighet. Men de som ska lägga om från konventionellt till eko bör ha andra incitament än politiska.
Andra frågor som MP driver är köttskatt, kilometerskatt, fler rovdjur, stärkt djurskydd, fler regler för skogsbruket, handelsgödselskatt och sex timmars arbetsdag, listan kan göras lång. Allt sammantaget ett dråpslag mot svenskt lantbruk och landsbygd. Det är detta som vi behöver sätta fingret på i årets valrörelse. För onekligen låter ett parti som värnar miljön som både angeläget och gott för många som inte kan se igenom effekterna av idéerna. Det är inte osannolikt att vi har både miljöminister och landsbygdsminister med ovanstående arsenal i fickan under nästa mandatperiod. Jag, däremot, vägrar tro att fler lagar, regler, symbolskatter och tvång är lösningen för framtiden.