Det finns ett krondike mellan stad och land
Då var det första av de fyra valen avklarade detta supervalår. Det kan vara en fingervisning om höstens valutgång. Två partier utropades till valvinnare (FI lämnar jag därhän), det var Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Partier som tydligt sticker ut, fast på två helt olika sätt. MPs miljö- och klimatengagemang är inte att ta miste på, och troligen gör sig partiet väl i EU då dessa frågor behöver lösas över nationsgränserna. Här hemma undslipper sig partiet en hårdare granskning av medierna då miljöfrågorna per definition är goda. Men det är viktigt att komma ihåg att det hållbara samhället vilar på en treenighet, hållbarheten skall vara såväl social och ekonomisk som miljömässig för att i längden fungera. Svenskt lantbruk och landsbygd behöver lönsamhet och tillväxt. Inte en våt filt av bevarandementalitet som miljörörelsen ofta vurmar för. Nostalgi är världens sämsta ingrediens i en politisk soppa. Oavsett om man längtar tillbaka till Sörgården som MP eller Folkhemmet som SD.
I eftervalanalysen har det spekulerats våldsamt i om nästan 10 % av befolkningen är rasistisk eftersom de gav SD sin röst. Det tror jag inte alls är fallet. Partiet har snyggat upp ytan, alla vet inte att de har rötterna i vitmaktrörelsen från tidigt -90-tal, få har läst partiprogrammet som delar in människor i grupper. Vi ser att SD samlar röster på landsbygden, särskilt från yngre män. Jag tror att det är en missnöjesyttring, en käftsmäll mot etablissemanget i storstan
Det finns ett krondike mellan stad och land som med den snabba urbaniseringen växer, både på bredden och på djupet. Staden är normen. Vi på landet ser att frågor som berör oss beslutas någon annanstans, det kan faktiskt kvitta om det är Stockholm eller Bryssel i det fallet. Det kan handla om vargjakt i bygder som får bära ansvaret och effekten av hela den svenska rovdjurspolitikens misslyckanden. Eller den orimliga dubbelmoralen i den offentliga upphandlingen i våra kommuner, där lågt pris går före de regler man lagt på svenska lantbrukare. Och det lantbruk som ska står för morgondagens livsmedels- och energiförsörjning går under benämningen miljöfarlig verksamhet. De politiska signalerna till den svenska landsbygdens företagare inger inte förtroende utan ökar känslan av utanförskap och betydelselöshet. Det är känslor som det är dags att ta på allvar.
Invandringen är naturligtvis en fråga som ger SD röster. De okända skrämmer, myter florerar och vi läser i tidningar om kriminalitet och upplopp. Vågen av främlingsfientlighet slår över Europa. I svåra oroliga tider ska någon pekas ut, så lätt att leta syndabockar. Det grupperas i vi och dem, människor blir siffror och statistik. Skogs och Lantarbetsgivarförbundet gav nyligen ut en bok ”Det här är vårt land” tio berättelser om mångfald, fantastiska historier om lantbrukare och deras medarbetare från världens alla hörn. Av olika anledningar har de kommit till Sverige. Vi behöver arbetskraftinvandring, de gröna näringarna är särskilt beroende av den. Så låt oss istället för att se invandrare som ett problem diskutera vad systemet och myndigheter gör med människor när de sätts i vänteläge under många år i väntan på ett liv efter uppehållstillståndet. Det är på arbetsplatser som verklig integration sker, det är där språket får mening, det är där man blir behövd.
Det blir en utmaning för politiken att ta sig an utanförskapet, var än det uppstår. Stad och land är beroende av varandra. Och vad det gäller oss människor så är vi lika i vår längtan efter att bli sedda och bekräftade. Oavsett vår hudfärg eller religion. Oavsett var vi bor och verkar.