Den 8 juni är remisstiden på djurskyddsutredningen slut. Under en stor del av våren har jag ägnat mig åt att läsa utredningens 1147 sidor, jag har åkt runt och lyssnat till djurhållares erfarenheter av dagens lagstiftning. Träffat allt från stora grisföretagare i Skåne, mjölkbönder i Halland till fäbodbrukare i Dalarna. De förmedlar alla en frustration. En del påpekar att vår starka djurskyddslag inte fungerar på en inre marknad, konsumtionen av kött producerat under andra krav ökar. Andra tycker att regelverket är krångligt, det är svårt att veta om man gör rätt och man känner oro för kontroller och tvärvillkorsavdrag. En stor del av diskussionen rör också djurskyddsinspektörers kompetens och förhållningssätt.
Utredaren ska, med bibehållen djurskyddsnivå, analysera hur lagstiftningen kan moderniseras, förenklas samt förändras så att den blir mer flexibel och målinriktad heter det i uppdraget. I utredningen föreslås en förändring av ramlagen och förordningen. Uppdraget att föreslå hur föreskrifter kan utformas har inte genomförts. Föreskrifternas utformning och innehåll lämnar utredaren åt Jordbruksverket att se över senare. Det är därför svårt att se att det kommer att bli några förändringar i praktiken. Det som dagligdags berör oss bönder ligger nämligen i föreskrifterna. Utredaren har inte heller haft uppdraget att se över kontrollen eller ge förslag på förbättringar. Därmed försvann de två områden som engagerar mest på gårdsnivå.
Ändå är utredningen av största vikt för näringen. I förslaget lyfts naturligt beteende fram och etologerna får en stark plattform. Detta är en kantring inom lagstiftningen som är olycklig. Djurskydd är mer än naturligt beteende. De kliniska vetenskaperna som smittskydd och fysiologi är lika viktiga delar. Utredaren understryker också att de här delarna hänger ihop och det är bra. Men det ger inte avtryck i förslagen. Om vi har kommit så långt att dessa delar numera tas för givna är det olyckligt eftersom en försämring snabbt kan ske. Egentligen är smittskydd det område som staten har störst anledning att reglera och ta ansvar för. Begreppet ”vetenskap och beprövad erfarenhet” ska styra, det låter bra men vetenskap är inte ett absolut tillstånd. Det finns motstridiga vetenskapsrön och det finns kunskap som står i motsatsförhållande till varandra t.ex. stor rörelsefrihet och smittskydd. Samhällsvinden blåser idag starkt för etologi och det finns uppenbara risker med detta.
Vad som däremot är bra är att utredaren föreslår förändringar kring djurförbud och djuromhändertagande. Idag är det tillåtet att beslagta ett helt livs sparande i egendom, som djur ofta är, samt att lägga yrkesförbud utan civilrättslig prövning. Sannolikt skulle många av de fall som idag belagts med djurförbud och omhändertaganden ogillas av åklagare. Vi bör komma ifrån enskilda inspektörers vida maktbefogenheter. Omhändertagande och djurförbud används som verktyg för att få bort små skräpiga gårdar och straffa motsträviga bönder. Ett problem vi sett är missbruk av det förebyggande begreppet ”som kan orsaka lidande”, det är fritt fram att hitta saker som djur skulle tänkas kunna skada sig på och lägga föreläggande på detta. Idag kan man alltså få djurförbud och djur omhändertas trots att de mår bra.
Att våga diskutera djurskydd är viktigt, djurrättsorganisationer har inte ensamrätt till dessa frågor. Det finns en rädsla hos många av oss att möta dessa frågor, att ha åsikter om hur djurskyddet fungerar innebär inte att man vill försvaga det eller försvara dålig djurhållning. Från LRFs sida vill vi se en mer flexibel och målstyrd lagstiftning som tar tillvara gårdens förutsättningar och där bondens bedömningar värdesätts. Det viktiga är helhetssyn och att man når målen med lagen, inte hur man gör det. Detaljreglerna bör vara färre, relevanta och praktiskt genomförbara, inte enbart finnas till för kontrollerbarheten. Vi ska ha ett gott djurskydd i Sverige som samtidigt är ekonomiskt konkurrenskraftigt. Dit är vägen ännu lång.