Tillväxt, att växa till, smaka på orden, så löftesrika. I vissa delar av den gröna näringen växer marknadsandelen även för svenska produkter. I tillväxten och lönsamheten finns också attraktionskraften, vem vill inte vara där det händer? Så är det dessvärre inte på alla håll, än. Det finns en okunnighet i samhället om lantbrukets möjlighet att bidra till handelsbalansen, arbetstillfällen och gemensam välfärd. Skogen är med rätta en nationell angelägenhet medan politiker verkar se livsmedel som en biprodukt av värnandet om naturresurserna med fokus på att förvalta. Allt var inte bättre förr. Större kan definitivt vara bättre för människor, djur, miljö och klimat. Vi ska vara stolta över den resurseffektivitet som svenskt lantbruk uppnått och för att utveckla denna position krävs kompetens, innovation och tillgång till ny teknik. Livsmedelssektorn är Sveriges fjärde största näringsgren. En mjölkbonde ger sysselsättning åt 5 andra och våra 5300 bönder sysselsätter därmed 25-30 000 personer.
Det beräknas gå åt dubbelt så mycket livsmedel år 2050 samtidigt som den förnyelsebara energiomställningen ska vara genomförd. År 2030 har medelklassen ökat från dagens 352 miljoner människor till 2, 1 miljarder enligt FAO. Vad Sverige ska spela för roll i dessa utmaningar och möjligheter är i dag outtalat, men vi bör vara medvetna att grunden för vår framtida utveckling lägger vi idag i våra utbildningssystem. Trots helt förändrade villkor på marknaden och i företagens struktur är innehållet i de gröna utbildningarna relativt oförändrat sedan lång tid tillbaka.
Näringsdepartementet har en tydlig målbild om fördubblad export för Sverige. Trots visionen om Matlandet Sverige saknas det tydliga tillväxtmål för livsmedelsproduktionen från Landsbygdsdepartementet. Det märks även i den något vaga visionen för SLU som lyder bruka utan att förbruka. I SLU:s regleringsbrev från Regeringen 2012 anges ett enda mål, ett rekryteringsmål för att uppnå jämn könsfördelning bland professorer. Ett regleringsbrev som knappast väcker entusiasm hos vännerna på SLU. I mina ögon saknas politisk offensivitet, lyft glaskupan från svenskt lantbruk och våga tala om tillväxt! Vårt sektorsuniversitet har en utmaning i att allokera sina resurser för att möta den gröna näringens behov samtidigt som resurstilldelningen minskar. SLU har god grundforskning i de traditionella ämnena som byggts upp under många år, den tillämpade forskningen är svagare. Jag tror att det behövs fler gränsöverskridande samarbeten med andra universitet och högskolor, framförallt på ekonomisidan. Genom att hitta synergier mellan olika universitet och SLU kan vi komma så mycket längre. Tänk er en gemensam Agrifood Business utbildning mellan Handels och SLU, studenter med språkkunskaper i kinesiska och ryska som vill ta svenska livsmedel ut på nya marknader eller studenter som siktar på att små och medelstora företags affärsutveckling på hemmamarknaden. Vad skulle ett samarbete mellan Chalmers och SLU i processteknik, organisation och ledarskap kunna innebära? Nu i vår tas äntligen ett första steg i en gemensam utbildning i Lean production. Möjligheterna torde vara outsinliga.
Från politiskt håll på alla nivåer skulle man önska sig en positivare syn på tillväxt i de gröna näringarna. Miljö och klimatfrågorna är inte lösta med att produktionen flyttar utomlands. Livsmedelsindustrin med basen i lantbruket är i sig värd positionen som viktig för landet och SLU kan spela en betydelsefull roll för framgångsrik svensk livsmedelsproduktion om man vågar ta sig an utmaningen tillväxt med resurseffektivitet på ett nyskapande sätt.