Från flera håll har jag hört upprörda tongångar över att ”vår egen” tidning ATL är illojal nog att publicera en hemlig utredning från Swedish Meats. Min spontana reflektion är, varför inte? Även en aldrig så egen ägd press måste hålla fanan högt vad det gäller tryckfrihet och oberoende, allt för att bevara långsiktigt förtroende och läsvärde. Det intressanta är att det samtidigt pågår en diskussion om hur vår näring skall lyckas att synas mer i rikstidningar som DI, Svd och DN. (Nåja, det medges att den var livligare före Birgittas tid i Lantmännen). Men ändå, hur rimmar detta? Tror vi att vi lever i den bästa av världar och att övrig press skulle vara mer vänligt sinnad? Vi måste tåla granskning, ifrågasättande och berättigade jämförelser, särskilt med tanke på att vi producerar varor som nästintill alla svenskar kommer i kontakt med. En lantbrukspress på hugget är därför bra för branschen även om det kan upplevas som smärtsamt ibland.
Våra lantbrukstidningar innehåller ofta en hurtfrisk blandning av hederlig journalistik varvat med en illa dold snuttifiering av oss lantbrukare. Ingen nyhet verkar vara för liten bara den kommer från en tillräckligt glesbefolkad del av landet. Hellre en rapport om ett intetsägande kretsmöte än en knivskarp analys av marknadsläget för någon viktig industrigren. Det är synd, men inte förvånande, att de av LRF ägda veckobladen ofta ger stort utrymme av den egna sfären på bekostnad av bevakning av alla aktörer på marknaden. Lika förutsägbart känns det när man läser ett av LRF icke ägt kolorerat lantbruksmagasin, där hela affärsidén verkar vara den omvända, nämligen att skjuta på allt som rör sig på den ”kooperativa sidan”, i så väl ledare, artiklar som anonyma krönikor. En tydlig polarisering som väl är bra för dem som tycker att det bara finns en sanning.
Det är nog fler än jag som vill läsa reportage som vidgar perspektivet och som någon gång ibland ger en aha-upplevelse. Jag längtar också efter artiklar kompletterade med initierad analys. Det är klart att många lantbrukare är intresserade att läsa om senaste traktormodellen och vad som hände på distriktsmötet som man inte orkade gå på. Men någonstans mitt i allt detta så tappas lätt de stora och viktiga frågorna bort. För att förstå vad internationalisering, livsmedelstrender, etiska perspektiv, samhällsansvar, arbetsmarknads utveckling, utbildning och forskning betyder för oss måste vi få nya insikter. Så snälla ni, förminska oss inte med för mycket ”traktorfrossor” och snabba nyhetsklipp, vi behöver både bröd och skådespel. Jag antar att det är resursbrist som är boven i dramat. För det kan väl inte vara så att man har rekryterat en journalistkår som är för dåligt utbildad i t.ex. ekonomisk analys? I så fall har de ansvariga i svensk lantbrukspress missat det som Lisbeth Lundahl skriver i månadsmagasinet Femina, att en svensk bonde av idag inte sällan har en akademisk utbildning bakom sig som är längre än journalisthögskolan.