Rådgivning ligger mig varmt om hjärtat, delar av min yrkeserfarenhet har jag från spännande år som rådgivare åt grisföretagare. Rådgivning är ett aktuellt ämne eftersom behovet av den ökar i samma takt som vinstmarginalerna sänks. Ökad skuldsättningsgrad kommer antagligen att ge bankerna skäl att ställa krav på produktionsuppföljning. En effektiv och kreativ rådgivning bidrar också till utveckling och attraktionskraft. Enligt min erfarenhet är lantbrukaren beredd att betala för lönsam rådgivning, men det är värt att poängtera att rådgivningens mervärde även alltid skvätter på dem som väljer att inte anlita den, finansieringsfrågan är därför intressant.
Inom lantbruksnäringen finns en vildvuxen flora av företag som gör anspråk på att ge goda råd. En del av företagen är rena rådgivningsföretag andra idkar rådgivning som stöd till egna affärer. Det finns konsultföretag som analyserar vad som är fel men som inte åtgärdar problem, ungefär som att gå till doktorn och få diagnos men inte behandling. Till detta kan läggas att många försäljare, på gott och ont, har en ”rådgivarsjäl” istället för ”krämarsjäl”. Med andra ord, många känner sig kallade att hjälpa oss. Antalet aktörer borgar förstås för stor valmöjlighet för den enskilda rådgivningskonsumenten. Samtidigt är kundbasen, den kritiska massan, för alla dessa företag snabbt krympande. Man bör därför ställa sig frågan om dagens utbud och arbetssätt ger maximal utväxling för svenskt lantbruk inför framtiden?
Det finns alltså många företag med rådgivarambitioner, eftersom flera av företagen ägs av oss bönder skulle man kunna tro att en viss samordning är naturligt mellan dessa aktörer. Tyvärr är revirpinkande vanligt, organisationstillhörigheten är helig, effektivitet och overheadkostnader verkar än så länge inte vara ett bekymmer inom svensk rådgivning. Det räcker att konstatera att alla ännu inte har förstått den mycket allvarliga situation som bland annat svensk animalieproduktion befinner sig i. Det finns naturligtvis ingen som kan peka med hela handen och säga hur rådgivningen skall bedrivas generellt, det handlar om fria företag som lever på egna meriter och ytterst är det ägarnas sak att ha insikt och ta ansvar.
Jag saknar en svensk rådgivningsdebatt, för jag tror inte alls att det är så att hälsan tiger still i det här fallet. Jag möter många synpunkter när jag träffar lantbrukare med olika produktionsinriktningar runtom i landet. Svenska lantbruksföretagare är beroende av internationellt konkurrenskraftig rådgivning. En rådgivning som har nära band till forskning och utveckling. En rådgivning som är frikopplad från försäljning av produkter. En rådgivning som håller kvalitativt över konjunkturer och som inte är ett genomgångsyrke. Och inte minst en rådgivning som är kostnadseffektiv. Är vi säkra på att vi har tillgång till det? Det är dags för rådslag om rådgivningen.