Myntet har alltid två sidor, möjlighet eller hot, det gäller även strukturomvandlingen i lantbruket. Gårdarna blir färre och större, det är en process som provocerar och som beklagas. Sällan hör man någon våga påstå att utvecklingen är både bra och nödvändig. Jag har respekt för att det kan vara svårt att gilla det som sker, känslan av att det var bättre förr infinner sig lätt. Ofta handlar det naturligtvis om den egna situationen, är man en av dem som växer innebär det otvetydigt möjligheter. Samtidigt är det få som med säkerhet vet att den egna gården inte är pusselbit i framtidens struktur. Det är lätt att ha förutfattade meningar om saker och ting, faktum är att småskalighet inte är någon garanti för god djuromsorg eller miljöhänsyn och om vi sätter likhetstecken mellan stor och lönsam kan det gå riktigt galet. Det är som alltid människorna bakom som gör skillnaden. Det finns inte någon konflikt mellan ”stora” och ”små” företag, existensberättigandet är lika för båda, det handlar om att finna sin affärsidé och plats på marknaden. I ett vidare perspektiv är vi lantbrukare microföretagare allihop.
Ordet strukturrationalisering klingar fult för många, för mig har det en positiv laddning och attraktion. En liten arbetsplats i stor gemenskap kan skapas genom detta otympliga ord. Resurserna kan användas effektivare, kanske har man råd att satsa på förbättringar av arbetsmiljö och djuromsorg genom mer avancerad teknik. Ägarna kan med hjälp av kompetent personal få semester och regelbunden ledighet. Att även konsumenter kan uppfatta stordrift inom djurhållning överväldigande positivt är Wapnö ett strålande exempel på. Öppenhet i kombination med småskalig förädling skapar förtroende. Det är intressant att över tiden följa hur våra normer om vad som är stort förändras, för tolv år sedan byggde vi ett suggstall och fick då rådet att bara bygga en tredjedel så stort som vi sedan gjorde. Det var för många suggor, vi skulle inte lyckas menade en del. Idag är de flesta nybyggda stallar mycket större än så, blickar man sedan ut i världen är vi små, mycket små.
Jag inser naturligtvis att man kan utveckla företag på fler sätt än att växa storleksmässigt, man kan diversifiera eller ta ett steg fram i förädlingskedjan. Tyvärr har de senare typerna av företagsutveckling blivit mer positivt uppmärksammad och applåderad än den vanliga storlekstillväxten. Vi kan inte räkna med samhällets förståelse för den strukturprocess som pågår om vi själva inom näringen hela tiden beklagar utvecklingen och ser oss som ett offer för den. Det måste gå att bejaka något som innebär att inte alla blir vinnare. Paradoxalt nog är det rationella livsmedelsproducerande lantbruket ofta en förutsättning för diversifiering/småskalighet genom skapandet av en stabil bas för svensk livsmedelsindustri. De närmsta åren borde strukturförändringen accelerera eftersom det är dags för många generationsskiften, vår näring är precis som övriga samhället demografiskt snedbelastat. Kort sagt det finns gott om fyrtiotalister. Risken finns nu att MTR reformen lägger en död hand över strukturomvandlingen i stora delar av landet. Det vore mycket bekymmersamt om utvecklingen mot större enheter bromsades. Det finns människor som vågar, kan och vill växa. Vi borde glädjas med dem som tror på möjligheten för svenskt lantbruk och som vill vara en del av dess framtid.