I regeringsformen år 1634 grundade Axel Oxenstierna svensk förvaltningstradition, sedan dess har vi haft en skarp skiljelinje mellan politik och myndighets tillämpning. Med erfarenhet från EU medlemskapet kan man reflektera över det svenska arbetssättet. Välunderbyggda konsekvensutredningar har tidigare varit kännetecknande för svenska myndigheter och då har också näringen kunnat arbeta i en samförståndsanda. Man kan som lekman nu undra om svenska myndigheter verkligen fått och tagit uppdraget att tillvarata alla möjligheter att göra Sverige konkurrenskraftigt inom ramen för EU? Frågan man ställer sig är om inte EU ofta får oförtjänt kritik när många problem är ”hemmagjorda”.
Om man undantar universitet, högskolor, museer och länsstyrelser har vi i dagsläget knappt 200 myndigheter. Det är inte utan att man får en känsla av att en del vid sidan av huvuduppdraget har en egen agenda. Det är viktigt att profilera sig i den svenska ankdammen, ett säkert sätt att synas är att skapa nya regler. Säg den som inte tycker att det är roligare att hitta på egna regler än att bara översätta de som andra hittat på! En fara som uppmärksammats på senare tid är regeringens tendens att använda utnämningar som belöning för ”tjänster och gentjänster”. Ett reellt hot mot det oberoende som myndigheter skall uppvisa, risken är överhängande att positioner politiseras.
Att i största allmänhet klaga över myndigheters brist på verklighetsförankring är inte seriöst utan exempel från levande livet, så varsågoda här kommer ett par smakprov från ”grisvärlden”.
Det skulle vara intressant att veta vilka vetenskapliga belägg som ligger bakom 3 kap. § 9 i föreskriften L22 från Djurskyddsmyndigheten. Där står det att grisar på slakteri, som inom några timmar är slaktade, inte får vistas i lokaler med en ljudnivå som överstiger 65 dBA. Det innebär i klartext att en gris inte skulle få vara i en sprillans ny bil som går på tomgång eftersom man överskrider 70 dBA i kupén. Det innebär också att det finns slakterier som måste lägga stora pengar på ljuddämpande anordningar under innevarande år, de klarar nämligen inte gränsvärdena från trafiken på gatan utanför slakteriet!
Ett annat exempel är myndigheternas tolkning av EU direktiv. I L100 från Djurskyddsmyndigheten (Jordbruksverket införde föreskriften) kan man läsa att det vid nybyggnation av slaktgrisstall inte längre är tillåtet att använda betongspalt med 20 mm spaltbredd, det skall vara 18 mm. Från och med år 2013 skall betongspalt i befintliga stallar vara utbytt. I praktiken innebär det, förutom kapitalförstörning, att man måste strö mindre eftersom spalten lättare sätts igen. Det är en regel som passar i de europeiska helspaltsystemen där strö lyser med sin frånvaro. I Sverige är dessa inte tillåtna, här har vi boxar med stor andel fast golv. Då är väl ändå problemet EU och inte svenska myndigheter? Nej, inte enbart, eftersom danska myndigheter helt frankt har konstaterat att det här inte gäller i Danmark eftersom de per definition ”inte använder helspalt”.
Hänger ni med? Det finns alltså myndigheter i andra länder som har fattat vitsen med att tolka direktiv och förordningar så generöst som det är möjligt till det egna landets fördel.
Det otäcka är att en siffras storhet inte verkar betyda någonting förrän praktikerna stöter på den och då är det för sent, för har en siffra väl hamnat på ett papper så är den som huggen i sten. Jag har aldrig haft personliga vendettor med enskilda myndighetspersoner tvärtom känner jag många som utför ett bra arbete. Jag är varken myndighetshatare eller rättshaverist. Jag är bara en vanlig svensk som fortfarande orkar bli upprörd över det som inte är rimligt.