Under årens lopp har jag följt kontrollen av lantbruket, mitt särskilda intresseområde har varit djurskyddet. Hos oss lantbrukare finns känslan av en allt tyngre börda av administration enbart i syfte att verka som underlag vid olika kontroller. Det är ett arbete som inte är värdeskapande om man ska använda LEAN vokabulär. Detta arbete är krävande, tidsödande och något som inte tillför företaget något. Att vända trenden inom animalieproduktionen kräver förbättringar i lönsamhet, konsumentefterfrågan, marknadsutveckling, effektiv förädling och i det sammanhanget kan den här frågan upplevas liten. Men jag tror att den är psykologiskt viktig.
Att vi ska ha ett gott djurskydd råder inget tvivel om. Att vi ska ha en samhällelig kontroll av djurskyddet är det heller ingen tvekan om. Djurskyddskontrollen ska vila på kunnighet om både djur och lagstiftning. Tyvärr är inte fallet så överallt idag. Det är mycket stor skillnad mellan länsstyrelser och mellan inspektörer. Likväl som det finns väl fungerande kontrollverksamhet med stor kompetens så finns det motsatta. Naturligtvis spelar attityder från både inspektörer och djurägare samt personkemin dem emellan stor roll för hur väl man kommunicerar. Relevant utbildning och erfarenhet av djurskötsel borde dessutom vara ett krav för inspektörsjobbet.
Statskontoret har på uppdrag av regeringen utvärderat djurskyddskontrollen, i höstas kom rapporten med diarienummer 2010/80-5. Där ges ris och ros för utvecklingen efter flytten till Länsstyrelserna. Man lyfter fram Västra Götaland som ett gott exempel där man har djurslagsspecifikt kompetensansvar hos vissa inspektörer. En annan del som Statskontoret pekar på är vikten av samarbete mellan Länsstyrelserna och näringen, man ser mycket positivt på LRFs djuromsorgsgrupper. Däremot får Jordbruksverket kritik för att inte tillräckligt väl visa på hur lagen ska tillämpas. Det är en allvarlig anmärkning för om det saknas tydliga riktlinjer för lagtolkning så ökar rättsosäkerheten för djurhållaren och utrymmet för den enskilde inspektören blir stort.
En grundbult i kontroll från myndighetens sida måste vara rättsäkerhet för den enskilde näringsidkaren. Utöver detta kan man kräva ett rådgivande och lösningsfokuserat arbetssätt, det ska finnas utrymme att rätta till brister. Ett exempel på en myndighet som fungerar väl ur servicevänlighet är faktiskt Skatteverket. Det är numera lätt att nå ansvarig tjänsteman, man har hög kunskapsnivå om lagstiftning, och ett arbetssätt som möjliggör rättelser till och med direkt via telefon.
Att ha djur ska inte behöva upplevas som ett riskföretag. Lagstiftningen behöver bli mer målstyrd och vara transparent och förutsägbar. Det ska vara tydligt hur lagen ska tolkas och efterlevas oavsett var i landet vi driver verksamhet. Det ska heller inte vara möjligt att få djuren omhändertagna, sitt företag och sociala liv ödelagt utan att saken prövats i domstol. Att misstänkliggöras för att inte hantera sina djur väl är en extremt känsligt. Sannolikt finns det många som finner sig i tveksamma förelägganden för att man inte vågar ta striden.
Genom alla de kontakter jag har med lantbrukare så förstår jag att det inte bara är djurskyddskontroller som bekymrar, det gäller aven andra områden. LRF gör nu ytterligare satsningar och stärker resurserna för arbetet med regeltillämpning och förenkling på såväl central som regional nivå. En förbättrad hantering skulle definitivt ge ökad framtidstro och investeringsvilja. En lantbrukare ringde mig och föreslog att LRF skulle ranka länsstyrelserna ungefär som Svenskt Näringsliv rankar hur företagarvänliga landets kommuner är. Ett intressant förslag eftersom man då skulle kunna lyfta fram de goda exemplen. Ytterst är det ett politiskt ansvar att myndigheterna får styrning och direktiv som utvecklar företagandet på landsbygden, inte avvecklar det. Vi vill ha lönsamhet, tillväxt och attraktionskraft i den gröna näringen.