– Äntligen! vill jag utbrista. Grisnäringen har harvat sig igenom många tunga år. Det har varit underhåll på sparlåga, uteblivna investeringar och avvecklade grisföretag. Nu äntligen vinst! Eller som en grisbonde sa ”så här onödigt bra behöver det inte gå”. Vad är det som hänt? Jag har inte facit, men tänkte ge mig på en möjlig förklaring, först en liten resumé.
Det finns de som på allvar hävdar att den hårda svenska djurskyddslagen har räddat svensk grisproduktion. Inget kunde vara mer fel än det påståendet. Redan tidigt -80 tal drev framåtsyftande lantbrukare som Sven-Erik i Nibble på att vi skulle bort från generell antibiotikaanvändande, detta var före förbudet kom. Lantbrukare och rådgivning samverkade i utveckling av planerad produktion som löste en hel del av problematiken. Det fanns alltså en grisnäring som själva tagit ansvar men med höga produktionskostnader när vi gick in i EU. En gigantisk missbedömning gjordes då av grisproducenterna, LRF och industrin då lagstiftade merkostnader förväxlades med mervärde på marknaden. Samtidigt fanns en kooperativ slaktindustri som varken gjort hemläxan i effektivisering eller i marknadsutveckling. Man trodde, självgott, sig kunna bli norra Europas mest dynamiska köttföretag. Så blev icke fallet, nog om det.
Några år efter EU-inträdet börjar kräftgången, hemmamarknaden växer, importen växer ännu mer, marknadsandelar försvinner snabbt. Räddningen då stavas låga spannmålspriser. Samtidigt fortsatte detaljreglerna i föreskrifterna att skärpas av dåvarande Djurskyddsmyndigheten (må den vila i frid!). Angreppet, några år senare, från en kriminell djurrättsrörelse är för mig den nattsvartaste botten en näring kan befinna sig i. Anklagad av alla, stöttad av ingen, samlade vi oss sakta.
Två personer, som var och en på sitt håll, arbetade mot dubbelmoralen i offentlig upphandling med stor energi, var grisföretagarna Karin Hilmér och Per Karlsson. De vaknade tidigt, långt före alla andra. Under Pers tid i SGFs styrelse togs också den totala notan för svenska särregler fram, en analys jag inte tror alla branscher ens idag har. När jag kom in i LRFs styrelse 2010 så tackade LRF fortfarande djurskyddslagen för vår fina produktion. LRF position idag är förändrad och mycket tydlig, det är bönderna vi ska tacka för att djuren har det bra, inte lagen. Djurvälfärdsersättningen som näringen och Gård och Djurhälsan arbetade fram med Jordbruksverket blev en viktig signal, när samhället kräver mycket så behöver man också ersätta detta, den har räddat kvar många smågrisproducenter. Ska jag nämna en person som varit viktigare än alla andra för branschen så är det Maggan Åberg, LRF och SGF, och hennes oförtröttliga arbete för den svenska grisen i tre decennier. Det som kan te sig som stora framgångar på kort tid är åratals idogt arbete i motvind av många.
Har den kraftigt minskade produktionen i sig lett till bättre betalning? Tveksamt. Det hände något runt EU-valet 2014, många politiker hyllade den svenska grisknorren och vårt arbete mot antibiotikaresistens. Helt plötsligt var den svenska grisen inne, alla ville vara våra kompisar. Konsumenterna var på, handeln började omvärdera det svenska, Svenskt Kötts mångåriga arbete bar frukt, ursprungsmärkningen var avgörande. LRFs samarbete med ICA har kraftigt ökat efterfrågan, utländsk råvara i EMV byttes mot svensk. Det är drag i marknaden, och för första gången på länge finns det framtidstro. Hålen är många att fylla, vi behöver tjäna ordentliga pengar under lång tid. Därför är det också glädjande att se att avelsföretagen tagit sig samman och bildat Svenska Köttföretagen, den produktivitetsutveckling vi ser nu, tack vare nya internationella gener, är remarkabel, och det med bibehållet högt smittskydd.
Kan man då dra några enkla allmängiltiga slutsatser? Kanske.
- Man kan inte lagstifta fram mervärden
- Minskad volym garanterar inte marknadsframgång
- Konkurrens om råvara driver priser på gårdsnivå
- Tuffa tider har skapat kostnadsmedvetna företagare
- Samarbeten med handeln kan vara framgångsrika
Det är inte länge sedan vi hade samma situation som mjölkbönderna, jag vet hur det känns att sprätta kuvert med fakturor som inte kan betalas, jag vet hur det känns att sortera ut vem som ska få betalt denna vecka och vem som inte får det. Det gör glädjen och tacksamheten ännu större, men vi kan inte slå oss till ro, konkurrenskraften måste förbättras, marknaden kan aldrig tas för given. En mätt katt blir alltför ofta lat.