Jag står i köket och knapersteker fläsk och rårakor till lördagslunch. Det är ingen ovanlig meny hos oss. Det som kan vara lite udda jämfört med hur det är hos andra familjer är att jag vet hur det här köttet har producerats och var lingonen till sylten har växt. Jag är bonde och har en grisuppfödning i Närke och fläsket kommer från en av våra egna grisar, lingonen från vår skog.
Ett grisliv startar med att en sugga får träffa en galt, vår heter Rutger, eller semineras med hjälp av någon av våra duktiga djurskötare. Tre månader, tre veckor och tre dagar senare föds det en kull av mjuka, lena väldoftande små rosa kultingar i en avdelning som vi kallar BB. Där pysslas de om av våra djurskötare Jessica, Malin eller Emma. Alla ska ha en egen spene att tutta på annars får de en adoptivmamma. Suggorna månas det om efter förlossningen, de är viktigt att de får röra på sig och kommer upp och dricker. Det är lugnt och stilla, man hör suggorna prata med sina ungar, de grymtar nöjt när de ger di. Suggorna rör sig fritt i sina boxar, de har halm att bädda med, alldeles självklart hos oss i Sverige, helt okänt i de flesta andra länder. Fem veckor senare är kultingarna stora och påfrestande för suggan, då flyttar de till en egen box tillsammans med sina syskon och suggan ska dejta galten igen. Våra grisar är en del av kretsloppssamhället, vi blandar en soppa av egenodlade spannmål, öljäst från bryggeriet i Kopparberg, vassle från mejeriet i Götene och rester av potatis från chipsfabriken i Filipstad. Maten kommer i långa ledningsrör, det pyser när datorerna styr ut rätt portion till varje box. När smågrisarna är tre månader gamla säljs de till en granne eller flyttas till ett annat av våra stall. De har tillgång till halm, färskt vatten och mat. Om jag hade varit bonde i ett annat land i EU så hade mina grisar levt i nära nog hälften så stora stallar, vi hade packat ihop dem och knipsat av svansarna för att hålla kannibalismen stången. Här i Sverige ger vi aldrig preparat för att de ska växa bättre, inte heller behandlar vi friska grisar med antibiotika för att en gris i gruppen är sjuk. Det handlar om ett samhällsansvar att använda antibiotika så strikt och sällan som möjligt. Antibiotikaresistens är ett allvarligt hot med förödande konsekvenser, jag vill att mina barn ska kunna botas från en vanlig lunginflammation även i framtiden.
När jag tänker på hur våra grisar har det är jag intensivt stolt över det vi gör på vår gård, med respekt för djur, medarbetare och konsumenter producerar vi ett griskött i världsklass. I världsklass däremot är inte vår ekonomi, de senaste tio åren har mer än hälften av mina grisuppfödande bondekollegor tvingats sluta. Billig import trycker på. Under perioder har vi svårt att få köpare till våra fina grisar. Samtidigt vet jag att många gärna vill köpa svenskt griskött när de har valmöjligheten. Men som konsument hamnar man ju också i situationer där det är svårare att göra ett aktivt val. Vem frågar om skinkan på Capricciosan är svensk hos den trevlige italienaren på hörnet eller var köttet kommer ifrån i persiljejärparna på mormors äldreboende. Det är mycket ”fulkött” på restauranger och i offentlig sektor. Någon har betalat priset för att det är så billigt, ett djur som har haft det sämre än vi vill veta. Så tänker jag när jag vänder fläsket i stekpannan, jag som vet skillnaden. Fläsket på min tallrik smakar gott, det är värt sitt pris. För just den grisen blev uppfödd i Sverige, här hos oss.