Läser med stigande förundran om handelns snyftare i lantbrukstidningarna. Snabbt är frustrerade bönder på krigsstigen. Snälla ni låna er inte till det här spelet! Handelns utspel kommer som brev på posten när kritik framförs från leverantörs håll. Handelns företrädare är inga dunungar, de vet precis vad de gör när de spelar ut lantbrukarna mot LRF och svensk köttindustri, det är en klassisk medial David – Goliat kamp, stora starka handeln vill få David eller med andra ord bonden på sin sida. Budskapet om de svenska mervärdena har alla företag, vars affärsidé bygger på svensk råvara, använt sig av. Men till vilken nytta när handeln bara dikterar sänkta priser på leverantörernas bekostnad? Därtill har många intresseorganisationer mött handeln och visat hur vi producerar i Sverige, det har tagits fram infomaterial, det har varit kampanjer och gårdsbesök, möten och debatter. Sveriges Grisproducenter har mött handelns företrädare och stött på artigt men ljumt intresse för det vi berättar om svenska grisar. Ändå måste vi vara självkritiska. Om handeln upplever att de inte vet något om svenska mervärden så är det ett stort problem. Är det så enkelt att ett veckobrev med information är lösningen så är jag säker på att livsmedelsindustrin ordnar detta under kommande vecka. Men min övertygelse är att handeln vet vad de vill veta redan nu. Kanske är det inte informationen som är det viktiga utan relationer och med dem tillhörande smörjmedel?
Tänk om vi för en gångs skull inte bara skulle prata om de svenska mervärdena utan ta bladet från munnen och berätta om hur de grisar vars kött väller in i Sverige har levt sina liv. En svensk slaktgris har 30-50 % större utrymme än en dansk dito, därför har svenska grisar knorren kvar, den importerade grisen blir stympad för att inte falla offer för kannibalism. Våra suggor rör sig fritt medan de flesta av deras systrar ute i Europa står i burar eller uppbundna med halsband. Djupa blodiga bogsår är inte ovanligt, strömedel lyser med sin frånvaro i europeiska grisstallar. Att det är mer regel än undantag att tillväxtgrisar utanför Norden dricker antibiotikablandat vatten är också värt att uppmärksamma. Vår hälsostatus är världsunik men det är inte ovanligt att det kommer in salmonellasmittat utländskt kött, i somras var det ett parti smittad fläskkarré. Det är inte bara lantbruket i Sverige som är garant för hög djuretik och god hälsostatus, det gäller även våra slakterier som ligger långt framme i djuromsorg och livsmedelssäkerhet i ett internationellt perspektiv.
Problemet är att svenska lantbrukare levererar stadigt högsta kvalitet vad det gäller djuruppfödningens etiska standard. Så blir också de svenska mervärdena tagna för givna och underbetalda. Handeln vet att vi alltid producerar svenska mervärden eftersom bland annat djurskyddslagen kräver det, mervärdet får de på köpet. När myndigheter ständigt skruvar åt lagar och pressar fram en standard som inte stämmer med handelns uppenbart efterfrågade kvalitet så kan man undra om det ska finnas någon produktion kvar i det här landet. Svensk gris kan snart vara ett minne blott, utkonkurrerad av lågprisimport. Det verkar vara svenskens rätt, att med välfärden i ryggen, handla så billig mat att den måste produceras under förhållanden som alla mår bäst av att inte veta något om.
Nu väntar jag på att journalister ska börja gräva i svensk livsmedelshandel och deras vinster. För vill du bli rik så ska du varken vara bonde eller slaktare, vill du skratta hela vägen till banken är det nog handlare du skall vara Nej, handelns krokodiltårar biter inte på mig, jag säger som Magnus Uggla, jag mår illa.