När en lågkonjunktur drabbar en näring så uppstår alltid diskussioner om de villkor som finns. Inte konstigt att betesfrågan just nu debatteras flitigt av mjölkbönder i framförallt sociala medier. Järnridån föll hösten 1989, den tekniska revolution som världen upplevt sedan dess är oerhörd. Beteskravet, i den djurskyddslag vi ännu lever under, infördes 1988 i en tid då Astrid Lindgren målade bilden av att kor ska ha roligt. Den absoluta merparten av mjölkkor stod då uppbundna året om. Dagens djurhållning ser helt annorlunda ut och detsamma gör den konkurrens svenska mjölkbönder möter på såväl hemmamarknad som globalt. Lösgående kor i moderna stallar med all den teknik som står till buds på individnivå kan knappast jämföras med hur uppbundna kor hade det för 25 år sedan. Det är stora investeringar som enskilda företagare gjort som gagnat djurvälfärden.
Ibland ser jag att vi blandar ihop ord och begrepp när vi diskuterar om hur djur ska ha det, jag vill gärna skilja på det. Djurskydd regleras av lagen och anger lägsta möjliga accepterade villkor. Ordet djurskydd omfattar olika discipliner som ska avvägas mot varandra, det är tex. etologi, smittskydd och kliniska vetenskaper. Under senare år har etologin suttit i högsätet. Djurvälfärd uppstår av de åtgärder som djurhållaren och branschen själv tar ansvar för och som gynnar djurens välbefinnande, de kan ha ett brett spektrum, allt ifrån roterande borstar att klia sig på till avel för bättre juverhälsa. Djuromsorg är ytterligare en parameter och den anser jag står för den dagliga skötsel som varje enskilt djur får genom mänskliga insatser på gården. Man kan faktiskt förändra djurskyddslagen utan att försämra djurvälfärden. Enligt mitt sätt att se det är djurvälfärd något som bör ligga på varje enskild mjölkföretagare och näringens eget ansvar. Betet är en typisk djurvälfärdsfråga, det är odiskutabelt att det finns positiva effekter av betesgång. Att beteskravet inte bör hamna under djurskyddslagen anser jag var helt naturligt då den idag inte är absolut. Kor i Norrland har andra krav på utevistelse än kor i Skåne. Man går alltså redan idag på vad som är praktiskt möjligt att genomföra. Därför är det dags att slopa beteskravet i lagstiftningen.
Den allvarligaste effekten med nuvarande lagstiftning är att den hämmar investeringar, strukturutveckling och tillväxt. Föreskrifter som reglerar betet är snåriga och svåra att praktiskt följa trots att de modifierats i omgångar. Men det tyngsta skälet är att höga nationella krav skapar problem genom att varken marknad eller politik är beredda att betala för de merkostnader som uppstår. I ett flertal länder nära oss utgår politiska ersättningar för betesdrift eller så betalar mejerierna lite extra för program där bete ingår. Om beteskrav för lösgående mjölkkor försvinner ur lagstiftningen så kommer det även i Sverige vara möjligt att arbeta med djurvälfärdsersättning för de gårdar som ändå väljer att ha korna på bete. Jag tror att de flesta lantbrukare vill ha sina kor på bete. Samtidigt kommer det vara möjligt att marknadsföra betesmjölk som en säsongspremiumprodukt. För de konsumenter som vill vara säkra på att köpa produkter från gårdar med betande djur så finns alltid den möjligheten via det ekologiska sortimentet.
Jag förstår rädslan som finns inom branschen för hur konsumenterna och djurrättsrörelsen skulle reagera på om beteskravet försvann. Mer än 90 % av konsumenterna anger att det är viktigt att korna får gå på bete. Utan djurvälfärdsersättning och omsorgsprogram är sannolikt chansen till en lyckad kommunikation obefintlig. Men rädsla för negativa reaktioner får heller inte handlingsförlama en hel näring. Vi vet idag vad det innebär att var på EUs inre marknad. Precis som tidigare på köttsidan så ser vi ökande import på förädlade mejeriprodukter. Hälften av hårdosten som konsumeras i Sverige kommer från mjölk där det är oklart om korna gått på bete.
Så avslutningsvis, betesdrift är för mig djurvälfärd inte djurskydd. Djurvälfärd ska utvecklas utifrån gårdens förutsättningar och resurser. Näringen har själv kommit långt i sitt ansvarstagande genom överfasning från uppbundna kor till lösgående och program som Hälsopaket Mjölk, ”Fråga kon” och Signaler djurvälfärd. Öppna landskap kan inte lagstiftas fram, de finns bara om det är lönsamt att hålla nötkreatur. Svensk mjölkproduktion är ryggraden i landsbygdens överlevnad, en mjölkbonde genererar ytterligare fem arbetstillfällen. Regeringen har betesförordningen i sin hand. Eskil Erlandsson har makten att se till att svensk mjölkproduktion får ökad konkurrenskraft, det vore äkta landsbygdspolitik.