Genmodifierade organismer, GMO, är en fråga som berör. En liten del av Sveriges miljöförkämpar har målat in svenskt lantbruk i en hörna i en fråga där man ofta sammankopplat GMOtekniken med problem i sojaodling. Samtidigt har vi själva i näringen har låtit det hända. Främst av rädsla för konsument reaktioner. Det var inte särskilt kontroversiellt att ta avstånd från GMO när premien för GMO fri soja var låg, för bara några år sedan var den en tiondel av idag, 2013 är den 13 % av priset. Vårt sojaberoende kan givetvis minskas och det finns många mycket spännande projekt med inhemsk proteinförsörjning. Men det går knappast att komma förbi att Europa är beroende av importerad soja. Vi behöver skapa en konkurrenskraftigt hållbart livsmedelsproducerande jordbruk i EU och världen. Bakgrunden vet vi.
– Fler människor behöver äta sig mätta i framtiden.
– Världen har begränsat med regnförsörjd mark
– Fossilberoendet måste avvecklas
– Ändrat klimat med mer regn i norr och torrare i syd
Detta ska åstadkommas med mindre miljöpåverkan samtidigt varnar World Economic Forum för folkuppror om livsmedelspriserna stiger kraftigt. Till det ska läggas att stödet till internationell lantbruksutveckling har mer än halverats sedan åttiotalet. Är det i det läget klokt att vara rabiat motståndare till GMO?
GMO är ett av tio sätt för att få fram nya egenskaper i växter. GMO tekniken är redan gammal, idag finns ett antal nyare tekniker som används i växtförädlingen med större precision för att nå önskade egenskaper, där man flyttar DNA sekvenser i första fasen av förädlingssteget, för att därefter återgå till vanliga uppförökningsmetoder. Det intressanta vore att få till en ny granskning som är teknikneutral och som visar hur den nya egenskapen kan bidra till en hållbar utveckling. Har de egenskaper som t.ex. minskar behovet av gödning, vatten, växtskyddsmedel och klarar vattenmättnad, frost och ändå ger stabila skördar, ja då minskar miljöpåverkan.
Debatten för och emot GMO missar ofta de egentliga problemen; det otidsenliga EU regelverket, kostnaderna för kontroller, patentsystemet, kunskapsflykten och monopoliseringen av den avancerade växtförädlingen. Vi kan se att kemi/bioteknik företagen ignorerar förädling som inte stöttar annat än deras egna produkter. Det behövs en större konkurrens, där bl.a. den offentliga växtförädlingen måste få mer pengar för att utveckla sorter med egenskaper som vi behöver.
GMOfrågan har blivit för dominerande i Sverige på bekostnad av diskussionen om hållbar utveckling. Enligt LRFs genteknikspolicy är hållbar utveckling viktigare än GMO. Det vill säga, det är sorternas och grödornas egenskaper som avgör deras miljöpåverkan och nytta som foder eller föda. Inte vilken teknik som använts för att ta fram den önskade egenskapen. Det är hög tid att ompröva den självpåtagna GMOfriheten när det gäller foder. Vi behöver vidga begreppen och titta på fler kriterier när det gäller soja. RTRS (Round Table for Responsible Soy) soja produceras med hänsyn tagen till många faktorer som avskogning av regnskogen, biodiversitet på Cerradon, jorderosion, kemikalieanvändning, arbetsmiljö i samband med användningen av kemikalier, förorenat vatten, konflikter mellan stora producenter och lokalsamhället. Dessa problem finns oberoende av GMO eller GMO fri odling. Där har vi ett ansvar.
De konsumenter som känner rädsla och oro för GMO ska tas på allvar, men ska också bemötas med saklig information. En orsak till motviljan kan vara att nyttan inte är uppenbar för konsumenten. Trots starka uttalanden från miljörörelsen verkar ändå inte denna fråga stå högt upp på svenska konsumenters dagordning eftersom importen av livsmedel stadigt ökar. För dem som inte vill ha GMO så är det självklara valet alltid ekologiskt. I en marknadsekonomi bör marknaden styra, i dag producerar vi en vara med merkostnad som ingen faktiskt frågat efter och därmed heller inte vill betala för. Det är inte hållbart.