Jag hör ofta lantbrukare klaga över konsumenternas ”otrohet” mot svenskproducerade livsmedel och till detta resonemang hör yviga spekulationer om vems fel det är och vad som verkligen borde göras. Troligen lägger vi lantbrukare för stor energi och tankemöda på ett problem som vi inte äger. Det är bra att ha insikt om vilken betydelse man har för hela värdekedjan, så att produkten till sist blir vald av en konsument, men jag tycker att vi har fastnat i ständigt ältande om varför konsumenterna inte fattar vad de ska välja. Vi borde istället börja med att ställa oss frågan vad vår kund vill ha. Är då inte kund och konsument samma sak för oss lantbrukare? Nej, kunden är slakteriet, spannmålshandeln eller mejeriet. Tillfredsställ den kunden. Vi lantbrukare är bortskämda med att våra kunder skall stå på tå för oss. Strunta i det här sammanhanget att du minsann är medlem i en förening och därmed ägare till densamma och börja vårda din kundrelation. Hur kan jag göra för att skapa värde för nästa led är en fråga vi bör ställa oss mycket oftare. Det är inte nog att leverera uppkommen kvalitet när andan faller på utan istället erbjuda efterfrågad kvalitet vid rätt tid. Jag tror att det finns en stor mental vits i att tänka igenom vilken attityd man har mot den man säljer sina produkter till. När man gjort det så kan man anta ett förhållningssätt som gagnar båda parter.
Jag menar inte att de företag som köper våra produkter inte har ett stort ansvar att anstränga sig till det yttersta för att göra affärsrelationen med bonden så bra som möjligt. Många köpare av lantbrukets produkter är oerhört dåliga på att kommunicera sina och marknadens krav på ett tydligt sätt. Var och en måste vara bäst på sin del av värdekedjan och vi måste kunna lita på att andra gör sitt bästa i senare led. Men från och till hör jag och inte sällan läser jag i lantbrukets tidningar hur lantbrukare ondgör sig över marknadsfolk, framförallt inom våra föreningar, för deras påstådda oförmåga att sälja och ta betalt för våra produkter. Påståendena är ofta grundade på spekulationer om en affärsvärld som de flesta har väldigt liten erfarenhet av och insyn i. Tänk själv hur det skulle vara om slakteriets marknadschef talade om för mig hur våra grisar skulle utfodras!
Tillgång och efterfrågan styr naturligtvis hur säljare och köpare uppträder på marknaden. Som en mottrend till att maximera vinsten i kortsiktiga affärsuppgörelser på marginalen kommer mer långsiktiga partnerskap att växa fram mellan oss lantbrukare och våra kunder. Inte som förr baserat på en ensidig solidaritet med kooperationen utan på marknadsmässiga grunder i vinna-vinna koncept, oavsett om industrin är privat- eller bondeägd. Den del av svensk livsmedelsindustri som för sin affärsidé är beroende av svensk råvara behöver försäkra sig om tillgång på densamma genom utökade samarbeten med lantbrukarna. Det stora kapitalbehovet för att skapa tillräckligt effektiva anläggningar kan vara en del att föröka lösa när man ser att investeringarna går ner och animalieproduktionen viker. Men glöm inte, industrin är alltid sig själv närmast, alla initiativ kommer att inriktas på att få en relation till de lantbrukare som förstått kundens behov och därmed sitt eget uppdrag att producera effektivt.
Annika Bergman, lantbrukare Elgesta Gård