Skip to main content

Vem lyfter svensk animalieproduktion? Svensken, dansken eller kinesen?

By april 10, 2014oktober 26th, 2014Krönikor
Jag är som alla andra svenskar, jag vill se kor på bete och grisar med knorr på svansen. Där upphör sedan likheten med de flesta, för jag är dessutom villig att betala för det. Lantbruket behöver det omgivande samhällets acceptans för att kunna verka. Var denna nedre gräns för djurskydd och miljö går är svårt att säga, det är ett rörligt mål beroende på ambition och tidsanda. Politiker sätter en nivå, myndigheten sätter gränser genom utformning av enskilda föreskrifter och konsumenterna, ja de går fortfarande efter lågt pris till största delen. Det är ett våldsamt tryck svensk animalieproduktion är utsatt för. Som företagare har vi olika förutsättningar på våra gårdar. Vi har olika mål och affärsidéer. Vi producerar olika varor och tjänster, och framförallt, vi producerar till olika marknader. Hur ska denna mångfald av företagande kunna ta på sig eller tvingas till åtaganden som avviker kraftigt inom den inre marknaden i EU? En ARLA-bonde som producerar mjölk till pulver i Kina är på en global marknad, en nötköttsproducent som säljer köttlådor är på en lokal marknad och mellan de ytterligheterna finns en grisbonde som säljer till den inhemska marknaden. Deras kunder har sannolikt helt olika krav, betalningsförmåga och preferenser. Den globala handel som utvecklats har betytt massor för att skapa välstånd och demokrati i världen. I Sverige har vi stort fokus på hemmamarknaden, logiskt eftersom vi intill för ett par decennier sedan varit genomreglerade. Vi känner oss kränkta och hotade av importen. Vi upprörs, med rätta, över dubbelmoral i offentlig upphandling, förädlingsindustri som snyltar på svenskt renommé men köper det billigaste de hittar ute i Europa, samt låg självförsörjningsgrad. Våra svenska handelskedjor bryr sig inte ens om att det importerade köttet de säljer är framtaget i strid med gällande EU-direktiv. Med det scenariot är det lätt att bli introvert. Men tänk om svensk grisnärings stora möjlighet i framtiden heter Kina? Se vad som hände när Smithfields blev uppköpt av kineser: Direkt förbjöds hormoner i stallarna. De har en tuff syn på livsmedelssäkerhet som är en av våra paradgrenar. Kan ett handelsavtal med Kina ha större effekter på svensk grisproduktion än offentlig upphandling? Då ställer det faktiskt mycket av dagens arbete på ända. Vi verkar få leva länge med konsekvenserna av att marknadsledaren på slaktsidan såldes till ett företag som inte är exportinriktat. Vi kan bara avundas det framsynta förtroendevalda klarade av att göra med Arla och MD Foods. Jag menar att om vi ska ha en ökande grisproduktion i Sverige, vilket vi mycket väl skulle kunna ha efter lite åtgärder, så är det Danish Crown som är vår väg ut i världen.Många av oss hänvisar till världens starkaste djurskyddslag när vi räknar upp mervärden, som om vi inte skulle klara av god djuromsorg utan att staten höll oss hårt i hampan. Sanningen är att vi levererar en god djuromsorg långt över vad de flesta konsumenter är villiga att betala för. Mig veterligen finns det ingen bransch som säljer produkter med argumentet att de följer lagstiftning. För mig är de mest uppenbara fördelarna kött från friska djur, låg antibiotikaanvändning, inga hormoner och öppna landskap. Inte djurskyddslagen, inte detaljer, inte millimetrar. Är det då någon som vill försämra djurskyddet? Nej, det tror jag inte. Men det finns ett behov av förändring. Större flexibilitet utifrån gårdens egna förutsättningar, allt för att nå målet om friska välmående djur. Att djurskydd skulle vara en konstant term i en snabbt föränderlig värld vore märkligt, svenska bönder har investerat miljarder i teknik för ökad djurvälfärd sedan Astrid Lindgren fick sin djurskyddslag 1988 och vi har gjort utifrån fri vilja att ha friska djur. Lyssnade förresten på en förfärande okunnig debatt om djurskydd i riksdagen häromdagen. Jag blir mörkrädd när man argumenterar för ännu starkare svenskt djurskydd för att fler vegetarianer ska vilja äta kött. Okunnigheten om marknadsmekanismer är svidande. Därför är jag inte odelat trygg i att en politisk livsmedelsstrategi är garanterat bra för svenskt lantbruk. När sen sonen kommer hem från skolan och berättar att han fått MILJÖ-biffar (grönsaksplättar) till lunch. Ja, då tycks det mig närmast som om svenskt lantbruk har störst möjligheter när politikerna håller sig på behörigt avstånd.