”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” Så lyder sinnesrobönen. Tänkvärda ord, men just nu har jag ingen sinnesro, för vi behöver förändra det som många inte trott vara möjligt. Jag kan inte stillatigande acceptera den utflaggning av svenskt lantbruk som pågått i flera decennier och som eskalerar.
När jag för några år sedan var nyvald i LRF så lyftes fortfarande den svenska djurskyddslagen fram som förklaring till att djuren hade det bra i Sverige. Idag är det annorlunda, nu kommunicerar vi att den goda djuromsorgen står den engagerade kunniga lantbrukaren för. Den positionsförflyttningen är större än man kan tro och har tagit tid att förankra, för det krävs det bland annat en klok och modig ledare. I och med det förändrade synsättet går det att hävda att många detaljregler är konkurrenshämmande samtidigt som de inte garanterar god djurvälfärd.
Efter mycket lobbande så tillkom till slut en utredning om det svenska lantbrukets konkurrenskraft. Regeringen och riksdagen har nu en utmärkt Konkurrenskraftsutredning på bordet. Det sägs att vissa åtgärder inte är politiskt möjliga att genomföra. I normalläget må det vara så, men det är inget normalläge för svensk mjölkproduktion och nästa år är det en annan av våra branscher som krisar och så håller det på. Det är tid att förstå att slaget om den svenska landsbygden står nu, en icke konkurrenskraftig livsmedelsproduktion lämnar landet. Kvar blir en spillra. När bilindustrin varslade om kris rusade politiker till och det satsades på både dubbelspår och motorväg i Västsverige. Vi vill se samma politiska iver för jobben på landsbygden, inte kilometerskatt, inte handelsgödselskatt, inte höjda arbetsgivaravgifter för unga. Bördor måste bort inte komma till.
Ingen borde vara förvånad över dagens mjölkkris och vart den leder. Vi har facit i den svenska grisproduktionens halvering på dryga femton år. Under min tid som ordförande i Sveriges Grisföretagare tog vi fram en analys över merkostnaderna i den svenska produktionen. Vi kom fram till en merkostnad om 2, 70 kr per kg kött, siffrorna granskades av såväl dåvarande Jordbruksdepartementet som Jordbruksverket, ingen kunde peka på några felaktigheter. Fram till dess hade det hetat att friska grisar och djurskydd lönar sig utan merbetalning. En villfarelse som ledde oss fel, inte bara i kostnader utan även i förlorad produktivitetsutveckling. Fel är det också att beskriva lantbruk som miljöfarlig verksamhet, det har lett till en negativ syn på en i grunden livsnödvändig verksamhet. Växtodlingen kan vara nästa krisbransch med nya skärpta regler med tveksam effekt.
När Dagens Nyheter häromdagen tog upp i sin ledare att det är dags att se över lantbrukets situation så är det tungt. En av de mer frihandelsvänliga redaktionerna ser hur EUs säkerhetspolitik slår rakt in i små företag på den svenska landsbygden. Samtidigt lyfter man särreglerna som ett problem inom en gemensam marknad. Mjölkkrisen har verkligen slagit igenom medialt. Det är det enda goda som det eländet fört med sig. Kanske kan vi äntligen få till ett politiskt mod att genomföra det slutliga EU-inträdet genom att ta bort konkurrensbegränsande regler och skatter? Låta svenska lantbrukare konkurrera på riktigt samtidigt som en innovativ livsmedelsindustri förmår ge konsumenten det de vill ha eller inte ens visste att de inte kunde vara utan. Jag har inte sinnesro att vänta längre.